Sinnet lite lättare. Kan inte förklara varför. Inget har förändrats.

Hjärnan är verkligen förunderlig.

 

Två dagar framför mig, sedan vet jag förhoppningvis var jag landar.

I ett källarrum så mörkt att det knappt går att hitta ner.

Eller sittande på regnbågens topp sprattlandes med benen. 

 

När sinnet är lättare lägger jag kraft på att planera för de tunga dagarna.

Hur jag ska ta mig igenom.

Vad jag ska göra.

 

Jag tror att träning är en del av mitt svar.

När jag tränar hårt kan jag inte tänka på annat än just träningen.

Det ger hjärnan en chans att vila från allt.

 

Två dagar till.

Jag är rädd.